“Vi stretar på i motvinden över den fasta sanden fram till strandkanten. Caleb öppnar kakburken och tar en näve av det silvriga gruset där inuti. Vinden blåser för kraftigt utifrån vattnet för att vi ska kunna kasta i det, så han släpper ner de grövre bitarna i en liten våg som letar sig upp mot våra skor. Jag tillåter inte mig själv att tro att det är hon. Jag tillåter inte mig själv att tro att min mammas kropp - hennes hår, hennes leende, de två stämbanden som alstrade ljudet av hennes röst, hennes hjärta, hennes snygga rumpa, hennes lena ben, hennes tår som hördes när hon gick - har bränts upp till det här gruset i min hand.”
Book:Writers & Lovers
