Quotessence
Home / Quotes / Quote by Erick Cano

Quote by Erick Cano

“No pretendo que consientas mis palabras, de ser así, las escribiría de manera que pudieras comprenderlas. Sólo espero que las conserves, y las mantengas a la mano, o frescas en tu memoria, para que el día en que seas capaz de aceptarlas, te sean útiles.”

Quote by Erick Cano

Work

The wrong apple

Browse quotes and source details for this work. more

Author

Erick Cano

Browse famous quotes and profile details for Erick Cano. more

You May Also Like

“.... Dan semua itu berjalan dari detik ke detik, hari ke hari. Akhirnya orang jadi biasa juga dengan keadaannya. Dan mereka, yang tidak kena kerja paksa, tidur sehari-harian, atau berjalan-jalan mengedari pelataran dalam yang sempit itu, mengelamun, berangan-angan. Ya itu pun berjalan saja dan berjalan saja. Kadang-kadang orang tak sempat menginsyafi apa sesungguhnya yang telah dialami sehari-harian. Tapi dengan pasti hidupnya telah gompal sejam demi sejam. Kadang-kadang orang tidak sempat mengenangkan hari-depannya. Orang lebih suka memikirkan hal-hal yang dekat-dekat: makan, buang air, nyanyi, mengobrol tak berkeputusan, memaki-maki, atau mengaduh dengan tiada maksud. Atau-orang memikirkan sesuatu yang jauh, yang besar, yang takkan tercapai oleh tenaga dan tangan manusia-terutama sekali manusia yang dipenjarakan. Kemudian.. Kemudian semua berjalan saja. Berjalan saja. Berjalan saja. Juga umur manusia berjalan mendekati akhirnya. Juga balatentara kedua belah pihak berjalan mendekati keruntuhan atau kemenangannya. Dan tak ada tangan manusia yang kuasaa membatalkan proses itu ...”

“I likened her to the slender PSYCHÉ and judged that the perfection of her face ennobled everything unclean around her: The dusty hems of her bunched-up skirt, the worn straps of her nightshirt; the blackened soles of her bare feet [...] All this and the pungent air! Ô this night, sweet pungent night! "HÉBÉ" may come but a season. But this girl's season would know a hot spring and an Indian summer.”

“Its magnificence was indescribable, and its magnitude was inconceivable. She felt overwhelmed in the presence of its greatness. Pg 87”

“Confession is good for the soul even after the soul has been claimed” (p. 381).”

“Нефритенозелените ѝ очи, обикновено широко отворени и изпълнени с пламенна интелигентност, от време на време се присвиваха и се превръщаха в две резки на пълно безразличие, присъщо само на три вида хора: безнадеждно лековерните, безнадеждно отчуждените и безнадеждно обнадеждените. Тъй като Зелиха не спадаше към никой от тях, безразличието ѝ - колкото и мимолетно да бе - бе трудно обяснимо. То прикриваше като с балдахин душата ѝ, за да я направи безчувствена като след упойка, но след миг се изпаряваше, оставайки Зелиха сама в тялото ѝ.”