Quotessence
Home / Authors / Fredrik Backman

Fredrik Backman Quotes

Author

Filter quotes by topic

Famous Fredrik Backman Quotes

“Not an emotional person? That's pretty much all he is! Maybe she talks a lot about her feelings, but he's entirely governed by his, that's the difference. But that's what makes him a good fireman, and a good dad too, and it was his emotions she fell in love with. And it's emotions that have made their sons good hockey players and their daughter a fantastic figure skater, because you can't get good at a sport if you're not sensitive enough for it to mean everything to you, if you don't take every setback personally, if every loss doesn't feel like dying.”

“When you're a child you long to be an adult and decide everything for yourself, but when you're an adult you realize that's the worst part of it. That you have to have opinions all the time, you have to decide which party to vote for and what wallpaper you like and what your sexual preferences are and which flavour yoghurt best reflects your personality. You have to make choices and be chosen by others, every second, the whole time.”

“Ninge din nou şi Elsa hotărăşte că oamenii care-i plac trebuie să-i placă mai departe, chiar dacă au fost dobitoci mai demult. Că altfel se termină cam repede oamenii din jurul tău dacă-i descalifici pe veci pe toţi cei care s-au purtat ca nişte dobitoci cândva. Se gândeşte că asta trebuie să fie morala acestei poveşti de Crăciun. Că aşa sunt poveştile de Crăciun, cu morală.”

“But in Miamas a newborn doesn't get a godparent, newborns get a Laugher instead. After the child's parents and granny and a few other people the Elsa's granny when she was telling Elsa the story, didn't seem to thnk were terribly important, The Laugher is the most important person in a child's life in miamas. And the Laugher is not chosen by the parents, because Laughers are far too important to be chosen by parents. It's the child who does the choosing. So when a child is born in Miamas, all the family's friends cdome to the cot and tell stories and pull faces and dance and sing and make jokes, and the first one to make the child laugh becomes the Laugher. The Laugher is personally responsible for making it happen as oftenand as loudly and in as many situations as possible, particularly those that cause embarrassment to the parent.”

“By this point in the conversation, the bank robber was starting to feel very old, especially since the twenty-year-old on the other side of the conversation gave the impression that she was fourteen years old. Which of course she wasn't, but the bank robber was thirty-nine, and had therefore reached an age where there's suddenly very little difference between fourteen and twenty. That's what makes a person feel old.”

“Oh, those are all our very best moments, when we’re wasting our lives. It’s an act of magnificent rebellion to do meaningless things, to waste time, to swim and drink soda and sleep late. To be silly and frivolous, to laugh at stupid little jokes and tell stupid little stories. Or to paint big paintings, the biggest you can manage, and to try to learn to whisper in color. To look for a way to show other people: this was me, these were my humans, these were our farts. These were our bodies, and they were small, far too small, because they couldn’t contain all our love. That’s all of life. All we can hope for. You mustn’t think about the fact that it might end, because then you live like a coward, you never love too much or sing too loudly. You have to take it for granted, the artist thinks, the whole thing: sunrises and slow Sunday mornings and water balloons and another person’s breath against your neck. That’s the only courageous thing a person can do.”

“To love someone is like moving into a house," Sonja used to say. "At first you fall in love in everything new, you wonder every morning that this is one's own, as if they are afraid that someone will suddenly come tumbling through the door and say that there has been a serious mistake and that it simply was not meant to would live so fine. But as the years go by, the facade worn, the wood cracks here and there, and you start to love this house not so much for all the ways it is perfect in that for all the ways it is not. You become familiar with all its nooks and crannies. How to avoid that the key gets stuck in the lock if it is cold outside. Which floorboards have some give when you step on them, and exactly how to open the doors for them not to creak. That's it, all the little secrets that make it your home.”

“Sanningen är förstås att om människor verkligen var så lyckliga som de ser ut att vara på internet skulle de inte vara så förbannat mycket på internet, för ingen människa som har en riktig bra dag ägnar hälften av den åt fotografera sig själv. Alla kan odla myten om sig själva om de har tillräckligt mycket gödsel, så om gräset verkar grönare på andra sidan staketet beror det förmodligen på att det är fullt av skit. Men det spelar ingen roll, för nu har vi lärt oss att kräva att varje dag måste vara speciell. Varje dag.”

“Jag sa: "Nej, de flesta överlever bara, de tror att deras saker har ett värde men ingenting har det. Saker har bara ett pris, baserat på förväntningar, och jag handlar med dem. Det enda värde jorden har är tid. En sekund är alltid en sekund, det går inte att förhandla." Du föraktar mig nu, för att jag har vigt alla mina sekunder åt mitt jobb. Men jag har i alla fall vigt dem åt något. Vad har dina kompisars föräldrar vigt sina liv åt? Grillfester och golfrundor? Chartersemestrar och tv-serier? Vad lämnar de efter sig?”

“Det är så lätt att döda någon, allt någon som jag behöver är en bil och några sekunder. För folk som du litar på mig, ni kör tusentals kilo metall i hundratals kilometer i timmen rakt ut i mörkret med era mest älskade sovande i baksätet, och när någon som jag kommer från andra hållet litar ni på att jag inte har dåliga bromsar. Att jag inte letar efter min telefon mellan sätena, inte kör för fort, inte glider mellan filerna för att jag blinkar tårar ur ögonen. Att jag inte står på en påfart till III:an med strålkastarna släckta och väntar på en lastbil. Ni litar på mig. Att jag inte är full. Att jag inte kommer döda er.”

“Mannen såg lugnt på honom, nästan medlidande, och svarade: "Vet du vad det värsta med att vara förälder är? Att man alltid blir bedömd för sina sämsta ögonblick. Man kan göra en miljon saker rätt men en enda sak fel och sedan är man för alltid den där föräldern som kollade i mobilen medan barnet fick en gunga i huvudet i parken. Vi tar inte ögonen ifrån dem på flera dygn i taget men så läser vi ett sms och då är alla våra bästa stunder värdelösa. Ingen människa går till psykologen för att prata om alla gånger de inte fick en gunga i huvudet som barn. Föräldrar definieras av sina misslyckanden." (ss. 29-30)”

“Jim föddes i en generation som såg datorer som magi, Jack är från en som alltid tagit dem för givet. När Jim var liten bestraffade man barn genom att tvinga dem att gå till sina rum, nuförtiden tvingar man barn att komma ut ur dem. En generation fick skäll för att inte kunde sitta still och nästa får skäll för att de aldrig rör sig. Så när Jim skriver en rapport trycker han beslutsamt varje tangent ända ner i botten, kontrollerar genast skärmen för att försäkra sig om att den inte lurat honom, och först därefter trycker han på nästa tangent. För Jim lurar man minsann inte. Jack skriver givetvis i gengäld så som unga män som aldrig levt i en värld utan internet gör, kan göra det med ögonbindel, snuddar tangenterna så lätt att ett forensiskt förbannat laboratorium inte skulle kunna bevisa att han rört dem. De både männen driver varandra till vansinne, förstås, med de allra minsta saker. När sonen söker efter något på internet säger han att han "googlar", när pappan ska göra samma sak säger han: "Det ska jag slå upp på Google." När de är oense om något säger pappan "jo men det är så för det har jag läst på Google!" och sonen gapar: "Man läser inte saker på Google pappa, man söker efter..." Det är så att säga inte det faktum att pappan inte begriper hur man ska använda teknik som sonen blir galen på, utan att pappan nästan förstår. Jim vet till exempel fortfarande inte hur man tar en skärmdump, så när han vill ta en bild av något på sin datorskärm fotograferar han datorskärmen med sin mobiltelefon. När han vill ta en bild av något på sin mobiltelefon lägger han den i kopiatormaskinen. Det senaste riktigt stora bråket Jim och Jack hade var när någon chefs chef kom på att stadens poliskår skulle bli "mer tillgänglig på sociala medier" (för i Stockholm är poliserna tydligen så in i helsike tillgängliga hela tiden) och bad dem ta bilder av varandra under en vanlig arbetsdag. Så Jim fotograferade Jack i polisbilen. Medan jack körde. Med blixt.”