Quotessence
Home / Authors / Tove Jansson
Tove Jansson

Tove Jansson Quotes

Novelist

Filter quotes by topic

Famous Tove Jansson Quotes

“Не съм сигурна, че подходихме правилно към предишните си пътувания и допускам, че вината беше най-вече моя. Не е необходимо да свършим всичко и постоянно да търчим насам-натам, както правех аз. Сега съм по-наясно. Разбираш ли, човек би могъл просто да бъде. Да се оглежда, докато наистина види, докато види другояче, и да говори за това, да говори за какво ли не и да опознава мястото чрез усещанията си заедно с другия. Не бързаме ли прекалено много, когато сме млади, как мислиш? "Райската градина”

“Whatever are Snorks?" "Don't you really know what a Snork is?" said Snufkin in amazement. "They must be the same family as you, I should think, because they look the same, except that they aren't often white. They can be any color in the world (like an Easter egg), and they change color when they get upset." Moomintroll looked quite angry. "Well!" he said. "I've never heard of that branch of the family. A real Moomintroll is always white. Changing color indeed! What an idea!”

“Not one adventure in a whole day," said Sniff, who was taking his turn at steering now the current was slower. "Just grey banks and grey banks, and not even an adventure." "I think it's very adventurous to float down a winding river," said Moomintroll. "You never know what you'll meet round the next corner. You always want adventures, Sniff, and when they come you're so frightened you don't know what to do." "Well, I'm not a lion," said Sniff reproachfully. "I like small adventures. Just the right size.”

“Snusmummriken stannade i mossan och en liten olust flög över honom. Mumintrollet som väntade och längtade så förskräckligt. Som satt därhemma och väntade och beundrade och sa, naturligtvis ska du vara fri. Så klart att du ska ge dig iväg. Om jag förstår att du måste få vara ensam ibland. Och samtidigt var mumintrollets ögon svarta av besvikelse och hjälplös längtan. Oj, oj sa Snusmumriken och fortsatte att gå. Oj, oj, oj. Han har så mycket känslor, detdär trollet.”

“Niiskun unikuoppa näytti kaikkein kuivimmalta. -Siirry vähän, Hemuli sanoi. -Minun vuoteeseeni on satanut. -Se on pahinta sinulle itsellesi, sanoi Niisku ja kääntyi toiselle kyljelleen. -Siksi minä ajattelin nukkua sinun kuopassasi, Hemuli selitti. -Älä nyt turhia niiskuta. Mutta Niisku vain urahti hiukan ja jatkoi uniaan. Silloin Hemulin sydän täyttyi kostonhalusta, ja hän kaivoi hiekkaan kanavan oman kuoppansa ja Niiskun kuopan välille. -Tuo oli epähemulimaista, sanoi Niisku ja nousi istumaan märässä huovassaan. -Mutta en olisi ikinä uskonut, että sinä keksisit noin nokkelan tempun!”

“-Anna minun auttaa, huusi Nipsu ja tarttui pitkäsiimalaatikkoon. Hän hyppäsi suoraan Seikkailun laidalle, ja veneen kallistuessa pitkäsiimalaatikko tipahti alassuin pohjalle tyhjentäen puolet sisällöstään sotkuksi hankaimiin ja ankkuriin. -Mainiota, sanoi Niisku. -Aivan erinomaista. Meritottumusta ja rauhallista liikkumista veneissä ja niin poispäin. Ja varsinkin kunnioitusta toisten työtä kohtaan. Hah.”

“Muumipappa oli ruvennut kuvaamaan lapsuuttaan. Kirjoittaessaan hän oli aina niin liikuttunut että melkein itki. Hän oli ollut erikoinen ja lahjakas lapsi, jota kukaan ei ymmärtänyt. Vanhempana hän sai osakseen yhtä vähän ymmärtämystä, ja hänen elämänsä oli kaikin puolin kauheaa. Muumipappa luki kaiken kirjoittamansa ja ajatteli, miten kaikki katuisivat lukiessaan hänen muistelmiaan. Silloin hän ilostui jälleen ja sanoi itsekseen: -Se on heille oikein!”

“-Kylve joessa! Hiekkapohja! Ihanan pehmeä! ulvoi Fredrikson. -Valhetta ja petosta, sanoi drontti Edvard. -Pienin tuittukin tietää, että joki on raivostuttavan täynnä kiviä! -Eikä ole! Hiekkapohja! Fredrikson huusi. Drontti mutisi hetken itsekseen ja sanoi lopulta: -Hyvä on. Minä kylven siinä sinun mörönmoisessa joessasi. Siiryhän syrjään, minulla ei ole varaa kustantaa enää hautajaisia. Ja jos petät minua, senkin täinmuna, saat maksaa hautajaisesi itse!”

“Förresten hade pappan börjat tänka på ett alldeles nytt sätt. Mer och mer sällan funderade han över allt han hade varit med om under sitt vänliga och brokiga liv, och lika sällan drömde han om vad alla de kommande dagarna skulle ge honom. Hans tankar gled som båten, utan minnen och drömmar, de var som gråa vandrande vågor som inte ens hade lust att komma fram till horisonten. Pappan försökte inte prata med hatifnattarna längre. Han stirrade ut över havet som de, hans ögon hade blivit bleka som deras och lånade himlens växlande färg. Och när nya öar kom emot dem rörde han sig inte, bara svansen slog några slag mot durken. Jag undrar, tänkte pappan en gång när de glöd framåt i en lång trött dyning, jag undrar om jag inte håller på att börja likna en hatifnatt.”

“I cannot stress enough the perils of your friends marrying or becoming court inventors. One day you are all a society of outlaws, adventurous comrades and companions who will be pushing off somewhere or other when things become tiresome; you have all the world to choose from, just by looking at the map… And then, suddenly, they’re not interested any more. They want to keep warm. They’re afraid of rain. They start collecting big things that can’t fit in a rucksack. They talk only of small things. They don’t like to make sudden decisions and do something contrariwise. Formerly they hoisted sail; now they carpenter little shelves for porcelain mugs.”

“When Mats came in the evenings, they would drink tea in the kitchen while reading their books and talking about them. If Katri came in, they were quiet and waited for her to leave. The back door would close, and Katri would have gone. “Does your sister read our books?” Anna wanted to know. “No. She reads literature.”

“Sophia and Grandmother sat down by the shore to discuss the matter further. It was a pretty day, and the sea was running a long, windless swell. It was on days just like this--dog days--that boats went sailing off all by themselves. Large, alien objects made their way in from sea, certain things sank and others rose, milk soured, and dragonflies danced in desperation. Lizards were not afraid. When the moon came up, red spiders mated on uninhabited skerries, where the rock became an unbroken carpet of tiny, ecstatic spiders.”

“Anyway, solitary people interest me. There are so many different ways of being solitary.' 'I know just what you mean,' said X. 'I know exactly what you're going to say. Different kinds of solitude. Enforced solitude and voluntary solitude.' 'Quite,' said Viktoria. 'There's no need to go into it further. But when people understand one another without speaking, it can often leave them with very little to talk about, don't you think?”